I förra veckan var jag lite hundvakt åt världens bästa hund: Smilla. Smilla är vår familjehund som vi haft i 13 år (tror jag). Smilla är känd för att göra konstiga mänskliga pratljud, och att rätt ofta se grinigare ut än grumpy cat.
Under ungefär hela tiden jag hade henne så regnade det ute, men det var ändå mysigt på något vis att gå ut rustad till tänderna med gott om tid på sig.
Smilla själv är en gammal tant med typiska tantintressen: sova och äta. Hon gillar även att bli klappad på magen, men jag vet inte om det kan räknas som ett tantintresse. Fast vem vet?
Att göra selfies tyckte hon var urbota dumt, vilket jag kan förstå. Rätt konstig grej det där egentligen, sticka en kamera i sitt eget ansikte. Men vi känns bara som ett så bra litet gäng hon och jag. Och jag längtar till den dagen jag själv kan ha en liten hund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar