some candy talking

Vet inte om jag slagit i skallen eller om fått någon slags psykos men igår hörde jag mig själv säga "Andreas, nu äter jag inte godis för ens vi åker till Fuerteventura", det var då 40 dagar kvar. Jag är ju en godisätare av rang så för mig att säga det här rakt ut är ett stort beslut. Det eskalerade nog särskilt efter att jag fick hand om matkassan själv när jag flyttade hemifrån. Efter ett skräckbesök hos tandis för två år sedan så fick jag inse att det var dags att bli vuxen och börja begränsa godiset till helger, vilket har funkar rätt bra, förutom att "helgen" ibland kan sträcka sig över tre dagar för mig. Tre dagar då jag säkert smäller i mig ett halvt kilo godis. Så nu hoppas jag att efter dessa 40 dagar vara så pass kvitt mitt sockersmaskande att jag kan utse endast en dag i veckan till godisdagen.

Problemet är bara att jag förutom smaken, gillar själva grejen med godis. Det är belöning, det är mysigt, det är en signal till mig själv om att nu är det okej att dega loss totalt och släppa allt vad stress är. Jag gillar också färgen, formen och nostalgin med godis. Tänk alla fina godisminnen man har! En rulle nickel på bion, att dela på en påse AKO-kola på väg upp till fjällen med pappa, smaken av en saltisol som fastnade i tänderna en lördag. Det är helt klart femåringen i mig som styr när jag smaskar loss på helgen. Men som sagt, nu är det nya tag. Känns fint det med för jag tror egentligen att raffinerat socker är ett slags gift och jag försöker hålla mig långt borta från t.ex. långt borta från läsk och vitt bröd. Om det blir fullkomlig katastrof eller en enkel match att släppa detta kommer en rapport om senare. Adios godis, i alla fall för nu!