at last, my love has come along, my lonely days are over, and life is like a song

Åh bröllopet igår var så himla fint. Det var alltså en av min absolut bästa vänner, Elinor, som gifte sig med sin Andreas. När de klev in i kyrkan så började jag storböla och sedan fick jag kämpa mot tårarna hela ceremonin. De var ju så fina tillsammans. Och det är något som är så stort med att någon som man tycker så himla himla mycket om har lyckats hitta sin person. För i Elinors och hennes killes fall har det varit så självklart, man har liksom bara vetat att ja, nu är det dem två genom livet.

Jag höll tal också och jösses vad jag har varit nervös för det talet. Vridit mig i ångest i två dagar. Men sedan igår när det var min tur, så kände jag bara som ett stort lugn. Jag visste precis vad jag ville säga och allt kom fram utan att jag tappade bort mig eller utan konstigheter. Det var så viktigt för mig att få berätta hur jag känner om allt det här, så jag kunde liksom inte låta min fobi för att tala inför folk vinna. I så fall hade de där orden nog aldrig blivit sagda.

Vi var på nynäshavsbad som verkligen var jätteflott. Efter en jättegod trerätters middag, massor av tal och Elinors pappa som plingade febrilt i en plinga i sin roll som toastmaster, så var det bröllopstårta och dans. Vi slutade kvällen med att stupa i säng på hotellrummet. Otroligt fin dag och nu är min bästa vän fru! Ganska coolt, tycker jag.