Så otroligt sorgligt
det här. Jag lyssnade på värvet i våras och jag visste nog inte så speciellt mycket om Kristian Gidlund då. Men intervjun där han berättade om att ha cancer och att veta att man ska dö, inte om lång tid utan snart, stannade hos mig efteråt. Jag läste hans blogg och lyssnade på hans sommarprat och grät till talet till det barn han aldrig skulle hinna få. Lyssnade till oron för att hans familj skulle sluta leva sina liv och slukas av sorgen över att han mist sitt. Han letade sig in i mina tankar, jag började undra hur han mådde och fick isrysningar när inget blogginlägg hade kommit på ett tag. Jag försökte berätta om Kristian för Andreas, som inte förstod riktigt hur jag kunde engagera mig så mycket i någon jag aldrig träffat. Men det bara var så. Något i hans texter och ord om det där som vi alla redan vet, men vägrar att förstå, hittade fram till mig och så många andra. Att vi måste ta en funderare på vad vi verkligen vill och vad som betyder något i livet, för rätt vad det är tar det slut. Och vi vet inte när, vi vet inte hur. Bara att det gör det.
Och som han avslutade sitt sommarprat:
"Jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i ert bröst, bråka
aldrig om pengar, säg ja, säg nej. Min stora rädsla är att ni ska fastna
i sorgen, att ni om 33 år ser min död som det värsta som hänt. En dag
kommer jag gå. Jag vet inte när, jag kan redan känna fukten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar