Här om dagen var det en tjej i min klass som frågade mig något om min "sambo".
"Sambo?!" tänkte jag, "vem tusan kan det vara? Jag har väl ingen sambo?!".
Jo just det, det är ju Andreas! Vi har ju visserligen varit tillsammans i tre och ett halvt år och bott tillsammans i nästan ett år, men det här ordet sambo har jag aldrig vant mig vid. När jag ser en "sambo" framför mig, då tänker jag mig en frånskild person i femtioårsåldern som har hittat en ny person att leva med. Absolut inte två personer som är lite över 20 och bor i andra hand tillsammans.
De här orden, när blir man egentligen redo för dem, brukar jag undra? Jag tänker inte ens ta upp ordet "vuxen"...
"Sambo?!" tänkte jag, "vem tusan kan det vara? Jag har väl ingen sambo?!".
Jo just det, det är ju Andreas! Vi har ju visserligen varit tillsammans i tre och ett halvt år och bott tillsammans i nästan ett år, men det här ordet sambo har jag aldrig vant mig vid. När jag ser en "sambo" framför mig, då tänker jag mig en frånskild person i femtioårsåldern som har hittat en ny person att leva med. Absolut inte två personer som är lite över 20 och bor i andra hand tillsammans.
De här orden, när blir man egentligen redo för dem, brukar jag undra? Jag tänker inte ens ta upp ordet "vuxen"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar