För ett tag sedan såg jag en film som kändes så himla mycket och liksom stannade kvar. Det är så sällan det händer så jag måste ju tipsa här i bloggen.
Filmen heter Boyhood och filmades under 12 år med samma skådespelarensemble och handlar om en liten pojkes uppväxt. Jag visste ju inte innan hur det skulle påverka mig att skådespelarna inte byttes ut allt eftersom pojken blev äldre, men det gjorde att det kändes som en biografi och liksom flöt helt sömlöst. I vanliga filmer som utspelar sig under lång tid så väcks man nog lite ur filmen magi varje gång en skådespelare byts ut mot sitt äldre jag. Man stannar upp och bedömer hur lik karaktären är den tidigare skådespelaren och om det känns trovärdigt. Men i den här filmen blir det aldrig så och därför kan man helt låta sig flyta med i handlingen utan att stanna upp och se den "utifrån". Det blir otroligt verkligt. I slutskedet så grät jag massor för filmen kändes bara så omskakande och otrolig. Och jag tror att många kan känna igen sig i olika scener som kan ge en tankeställare om ens egen uppväxt. För mig blev det så tydligt också hur maktlös man är som barn, man hänger liksom bara med på allt som alla omkring en bestämmer utan alternativ, medan man som vuxen kan välja i vilka sammanhang man vill hamna i.
Filmen är tre timmar lång och jag brukar få myror i brallan direkt när man tittar på något så långt, men tiden bara flög förbi när jag såg den här. Vill tipsa alla om att se den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar