Perfektionist.

På senare tid har jag tänkt mycket på det här med att vara perfektionist. Ni kanske garvar när ni får höra anledningen, men det började med när jag tittade på Sommar med Ernst (som förövrigt är mitt bästa teveprogram just nu hjärta hjärta hjärta). Ernst sa någonting om att det är något härligt med saker som är lite skeva och att det är något man måste lära sina barn, för det blir aldrig kul att vara en person som inte vill göra något om det inte är perfekt. Herregud tänkte jag, jag är ju en sådan person! Jag vill helst inte göra något om jag inte är bäst, och jag kan bli otroligt besviken på mig själv om jag inte presterar perfekt på något under första försöket. Det gör att jag ibland hoppar över att göra vissa saker och att jag älskar att göra samma saker om och om igen. Jag kan också få stor prestationsångest i nya situationer. Ett ganska obekvämt drag som jag försöker jobba på i form av att tänka att jag får testa saker och vara lite dålig, och det är okej.

Ett exempel på min perfektionism är att min mamma kunde säga till mig innan prov när jag var yngre att "Nu har du gjort ditt bästa, nu kan du vara nöjd". Och jag tänkte "Vaddå mitt bästa?! Jag har ju sett ett teveprogram, träffat en kompis och jag satt framför datorn en timme igår?!". Jag kände att så länge jag inte hade ägnat 100% av min tid och mitt engagemang åt en uppgift så hade jag inte gjort mitt bästa. Vilket innebar att jag aldrig kunde hålla med min mamma, det jag hade presterat var aldrig bra nog. Senare i livet insåg jag att det berodde på att jag hade blandat ihop "mitt bästa" med perfektion.

Idag så firade vi Andreas och hans systers födelsedagar med afternoon tea med hans släkt. Andreas som är av mer obekymrad natur gjorde sconesen, men fördelade smöret ojämnt så degen blev klumpig och sconesen kom ut helt knöliga ur ugnen. Jag gick förstås runt och ojade mig och sa att "ja de där blev ju inte vackra" och tänkte för mig själv att nu blev de inte så som de "ska" vara. Jag kände att min sconesheder antagligen hade fallit totalt eftersom vi tillsammans var sconesansvariga. Sedan gick vi ut med sconesen till släkten som smakade och tror ni inte att sconesen var jättegoda? Mycket godare än de vanligtvis är. Då slog det mig igen det där med att våga prestera något som inte är helt hundra, för det kan bli riktigt bra ändå. Om inte annat så har man kanske upplevt något och lärt sig något på kuppen. Det är inte helt lätt att ändra en gammal vana, men man kan försöka, och mest av allt försöka vara snällare mot sig själv.

Och, såklart en cheesy men tänkvärd bild som avslut!