send me on my way

Nu är det på tiden att det kommer en liten uppdatering innan Juli tar slut. Just nu går inte tågen, då de håller på att bygga ut järnvägen där jag bor. Så just nu känns det som att min fritidsaktivitet nummer ett är att åka buss fram och tillbaka till mitt jobb. Botten nådde jag nog i söndags då jag jobbade i fyra timmar och åkte buss i fyra timmar. När man åker så här mycket och dessutom jobbar mycket så känner man inte precis för att dansa polka och plocka fram latjolajbanlådan när man kommer hem. Jag menar, det enda jag gör när jag väl kommit hem är att titta på Vänner och läsa bloggar. Sommaren susar förbi utanför och det är klart att det känns trist.

Om jag nu ska fortsätta på klagospåret så är min pojkvän borta och fjällvandrar och han har inte hört av sig sedan i fredags, alltså på fyra/fem dagar. Det är klart att han har radioskugga men det känns verkligen jobbigt och trist att inte ens få prata ett par ord med varandra varje dag. Det känns så tomt och ensamt i vår lägenhet och jag har kommit på att vårt sovrum är ogästvänligt. De första nätterna var jag helt hundra på att någon skulle bryta sig in i lägenheten och kunde knappt sova. I vanliga fall när han är borta brer jag bara ut mig som en valross över hela sängen och tycker att det känns så himla skönt att inte bli armbågad ihjäl, vilket han är expert på.

I allt det här försöker jag bete mig lite som min egen bästa vän, alltså inte skälla på mig själv om jag inte lagar mat eller städar så fint, utan tänka att man få faktiskt tappa sådant lite när man både är utan ork, tid och en pojkvän som kan backa upp en. 

Well well, ja hoppas att nästa uppdatering blir lite gladare, kanske är Andreas hemma då och har täljt en barkbåt till mig i present. Och tågen är gjorda i guld och susar dörr till dörr med mig på en specialbyggd tron medan Beyonce spelas i högtalarsystemet.