Ack Carmencita gör mig inte så besviken, jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken. Sköta mig noga bara spara och knoga, inte spela och dricka, nej bara älska dig. Säg Carmencita det är ändå blott med mig, säg, som du vill dansa tango?

 

 (Nej jag är inte naken jag har bara en beige klänning och är lite halvbeige själv.)

Glad påsk i efterskott! Jag har tagit det lite lugnt med påsken i år, men vi har i alla fall haft påskris och påskliljor med ett par kycklingar i. Och så har jag sjungit Evert Taube för det tycker jag är så himla vårigt, och så har jag sett med skräck på hur lik man blir sin pappa med åldern. I torsdags firade vi med middag med min familj och igår med Andreas familj. Helt ledig från jobbet har jag inte varit, men jag har ändå hunnit känna av den härliga försommarvärmen ute. Jag och Andreas har både ätit middag och fika ute på balkongen, tänk att fyra kvadratmeter utomhus kan betyda så mycket när man bor i lägenhet!

Idag däremot så känner jag mig typ full av trötthet. Vaknade två gånger inatt av att en gigantisk spindel klättrade i närheten av mitt ansikte. Andra gången fattade jag att jag inte såg i syne och väckte Andreas som fick ha spindeljakt i hela sovrummet. Då var spindeln spårlöst försvunnen och jag som annars inte brukar vara skraj alls för småkryp var livrädd och hade riktig ångest! Vi la oss båda på Andreas halva av sängen och trängdes tills jag var helt svettig, men jag vågade ju inte ligga ensam! Andreas berättade i morse att jag hade väckt honom igen in på småtimmarna och pekat på taklampan och vrålat att det var en jättestor spindel. Hjärnan spinner iväg på så himla konstiga vägar när man halvsover på natten, minns att jag låg och halvdrömde och inte kunde somna och samtidigt fick flashbacks till olika ångestfyllda tillfällen i livet, så som högstadiets redovisningar.

När jag vaknade efter den läskiga natten med knappt någon sömn så kändes jag mig helt skum i både hjärnan och kroppen. Sådant kan krocka så mycket med strålande solsken och en helt ny arbetsdag. Min kollega kom fram till mig under dagen och pratade om hur jobbig ungen var som hade stått i butiken och visslat i en visselpipa i en kvart, hon hade hört det hela vägen in till personalrummet. Jag hajjade ingenting "Vilken unge med visselpipa?". Jag som annars är superkänslig för ljud. På den nivån har jag varit idag. Tröttmössa som är halvt sinnesförvirrad. Jag förstår verkligen inte hur småbarnsföräldrar står ut utan sömn, jag blir ju uppenbarligen knäpp bara efter en natt!