Så många männskor omkring mig, utan varken mening eller mål, alltid nån som blir över, säg mig -varför blir det alltid så?

Det var 90-tal och vi bodde på Bonäsvägen 38. Min syster Helen och jag tog på oss klänningar (kanske var de likadana, kanske var de rosa och vitrandiga med segelbåtar), om vår lillebror fanns tog även han på sig en klänning. Sedan gick vi barfota in i vardagsrummet och sjöng och dansade till Himlen runt hörnet, Varje gång jag ser dig, och Här kommer han. Gjorde piruetter och sjöng som att vi visste precis vad Lisa sjöng om fast vi var sju och fyra år, och det kanske vi gjorde också.15-20 år senare när jag sätter på skivan på spotify så kan jag varenda rad, varenda tonväxling precis som Lisa Nilsson sjunger dem, så där så man smälter ihop med sången och måste sjunga lite för högt fast klockan redan är tolv på natten. Frågan nu är: vågar man dra på sig klänningen med bra snurr i kjolen, och svänga ett par varv på vardagsrumsparketten?