Igår kväll såg jag en film som var så himla bra. Jag tänkte att jag måste tipsa om den här filmen, men jag vet knappt hur jag ska börja beskriva den. Jag vet bara att halvvägs in i filmen så började stora tårar trilla ner för mina kinder och sedan kunde jag inte sluta gråta. Det var bara som att filmen satte fingret på den där känslan av att vara 15 år och gå i högstadiet och hoppas att ingen ska märka en i skolkorridoren, känslan av att stå tyst i ett rum där massor av människor pratar och fundera på vad man ska säga här näst för att de ska tycka om en, känslan av att inte vara som alla andra och inte veta att alla andra också känner så. Men det handlar också om lyckan att hitta riktiga vänner och att få vara med. Så skönt att en film för en gångs skull tog de där känslorna på allvar. Efter att jag stängde av har historien hängt med mig, på både bra och dåliga sätt för den är ganska jobbig bitvis. Men
the Perks of Being a Wallflower är i alla fall en av de bästa filmer jag sett på väldigt länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar