5 år

 Chilla på en äng i italien.

Idag är det på pricken fem år sedan jag och Andreas blev ihop! 
 För ett tag sedan blev jag lite rädd att jag skulle glömma hur det gick till när vi blev ihop, så jag skrev en liten text om det, den går så här:

Vi ligger i soffan i din mammas gillestuga. Heltäckningsmatta, furuväggar, lågt i tak och inga fönster. Här spenderar vi varje kväll med att titta på filmer, dricka fun light saft och äta popcorn. Vi ligger och tittar på varandra, kropp mot kropp och det har aldrig förr känts så bra i hela mitt 20-åriga liv.

Så säger du ”Linn, Mathilda ringde mig förut och undrade om vi var ihop”.

Jag blir genast skräckslagen, är det nu du ska säga att det är det konstigaste du har hört i hela ditt liv? Du har ju faktiskt sagt att du inte vill ha ett förhållande. Det var ju ett tag sedan, och det har hänt så mycket sedan dess, men vad det betyder för dig har jag ingen aning om.

”Vad tycker du, är vi ihop?” frågar du.

”Jag vet inte.” säger jag. "Kan inte du bestämma?"

”Linn, nu får du faktiskt bestämma!” säger du, nästan uppfostrande. Men jag vet varför. Allt under den här perioden av sena kvällar, milslånga telefonsamtal och studsmattehångel har varit på ditt initiativ.

Jag tar sats, den här gången, för första gången, kanske det är jag som måste våga.

”Ja, men då bestämmer jag att vi är det.”

”Vad bra”, säger du, ”för nu har jag sagt i flera veckor till alla att vi är ihop.”

Och när jag går mot bussen hem så studsar jag längs med gatan i takt till musiken i min mp3. Jag har en riktig pojkvän, det som jag aldrig trodde skulle hända! Det är du och jag nu och det har aldrig förr känts så bra i hela mitt 20-åriga liv.