att lämna charmen på jobbet

 

Hej bloggis! Här ligger jag på soffan och samlar dubbelhakor. Exakt så som jag ligger på bilderna ligger jag 90% av tiden när jag bloggar eller slappar hemma. Med simmiga trötta ögon och datorn på magen.

Idag har jag jobbat 9-19, och imorgon blir det kvart i tio till 19. Jag blir så trött i kroppen av det. Dessutom har jag ibland börjat få svullna anklar så att jag lägger upp fötterna på en kudde när jag kommer hem, vilket känns extremt ungdomligt och hett. Tror det är en blandning av värmen (som nu tyvärr har lämnat oss) och av att stå upp exakt hela dagen. Jag är inte direkt personen som investerar i ergonomiska foträta skor heller, vilket jag lär få ångra när jag blir äldre. 

Tänker på detta med att när jag kommer hem efter en sådan här megajobbdag så brukar jag oftast kollapsa, man är så trött i både kroppen och hjärnan. Mitt charmiga jag lämnar jag kvar på jobbet, där tvingar jag mig själv att ge energi i allt jag gör. På jobbet är jag alltid positiv och det gör att jag faktiskt har väldigt kul där, oavsett hur dagen ser ut. Jag plockar liksom fram mitt gladaste jag och kör på no matter what. Men myntets baksida är att när jag kommer hem så ser jag det som en ursäkt att bara släppa på allt och bli en degande eremit, ibland går det så långt att jag knappt orkar svara när Andreas pratar med mig. Nä,usch vad hemskt det låter! Jag måste kanske skärpa mig lite och ta fram mitt charmiga jag lite då och då här hemma också.

en torsdag i livet

När jag klev upp klockan nio imorse så strålade solen in genom glipan i rullgardinen. Termometern visade redan på 23 grader och jag skulle vara ledig hela dagen. Så man kan säga att jag vaknade glad idag.

Den här tiden är magisk, men det skriver jag ju jämt på bloggen. Jag älskar årstiderna och speciellt nu, när man har så mycket sommar och härligheter att se fram emot. Vi åker till italien i Juli, bara det känns helt fantastiskt. Och tre veckors ledighet och Elinors bröllop väntar innan dess.

Efter frukost och paketupphämtning av UPS (skickade tillbaka skorna som jag beställde, de var superdupersmå) så åkte jag direkt till jobbet och provade kläder. Vi har nämligen kommit trea i en tävling (åtta i sverige) och då fick man välja lite kläder som vinst. Jag valde en t-shirt, leopardbrallor och två klänningar.

Leopardbyxorna var lite av ett wild card då jag inte brukar ha byxor typ alls. När jag drog på dem hemma innan jag skulle gå på min vanliga podcastpromenad så kändes det som att jag skulle dra ut i pyjamas. Exakt så! Kände mig urdum. Tror jag måste gå in dem först innan jag tar dem för en sväng på stan.

Efter promenaden så gick jag och röstade. Det får ni förresten inte glömma bort att göra. Megaviktigt! 

Japp och på kvällen åt jag pastasallad med Andreas med de godaste små körsbärskvisttomaterna jag någonsin smakat. Och sedan såg jag på Million Dollar Listing vilket alltid är bra och åt chips med holidaydipp och det kan man ju inte heller klaga på.

egobert

 Ibland undrar jag lite hur ego man får vara i den här bekräftelsetörstande tiden vi lever i. Säljer vi ut oss totalt för likes? Ibland när en vän lägger upp en bild på sig själv så tar det emot att klicka "like" för jag vill ju skriva "förresten, du är inte bara snygg, du är även smart, rolig, otroligt härlig, häftig och snäll." Det är ju det man gillar hos sina vänner, det är ju därför man har valt dem in i sitt liv.

Med det sagt, så är det inte heller så lätt att veta om man ska lägga ut selfies på sig själv. Men jag tycker själv om att titta in i ögonen på den som skriver bloggen jag läser och känna att den "pratar" till mig. Även att inspireras av andras stil är ju härligt. Igår kände jag mig lite extra fin, när jag tog på mig min vita somriga spetsklänning, klackar och sminkade mig extra noga för Andreas farmors 80års kalas. Så jag tog några selfies att plocka fram på dagar då håret ligger som stripor och finnarna har förklarat krig mot mig.

Både jag och Andreas brännskadade oss när vi skulle få till lockigt burr av mitt hår. Egentligen skulle det bli en övning inför en frisyr jag tänkte ha på Elinors bröllop, men det sket sig ju totalt. Jag. Kan. Inte. Göra. Flätor. Eller. Ens. En. Jäkla. Knut!
Så jag satte upp mitt lockiga hår i en tofs på sidan av huvudet och det blev ju fint det med!

not another balkong make over

 Det har ju blivit lite av en tradition att jag visar på bloggen när jag kittar balkongen för kommande säsong. Idag var det en helt fantastisk försommardag, så då kände jag att det var dags att göra sig av med de slokande påskliljorna i balkonglådan.

Älskar verkligen att ha ett gäng nya blommor, planteringshandskar, krukor och jord framför mig. En enkel grej som ger utlopp för kreativitet och som skänker en sort sinnesharmoni. Jag tänker alltid på att nu har jag hela sommaren framför mig, nästa gång jag gör detta är det höst och det är ljung som jag har i händerna. Sedan sjunger jag "Ít´s the ciiiircle of liiiiife!!!" så det ekar ut över hela grannskapet.

Den här gången blev det en melerad pelargon och plättar i luften i balkonglådan.

Minipenseér är så söta tycker jag.

Årets nykomling är en tomatplanta! Ska bli riktigt spännande att se om jag kan odla något ätbart. Det vore ju så kul! I den lilla krukan intill växer en liten lönn som hade slagit rot i balkonglådan när jag plockade ur ljungen i våras.

Phil´s problemtyngda burger

Idag hade jag och Andreas en dag då vi strosade runt i solen på Kungsholmen. När det blev lunchdags så bestämde vi oss för att ta take away från det nyöppnade hypeade hamburgerstället, det som sägs kunna tävla med Flippin', nämligen Phil´s Burger på Fleminggatan 49. När vi kom in på stället så blev jag först lite förvånad över priserna. En hamburgare går loss på en hundring, ska du sedan ha pommes och cola till så blir det ytterligare 70 kronor. 170 kronor för en hel meny alltså. Lite väl dyrt för snabbmat i avskalad miljö tyckte jag, men tänkte "Oh well, det är ju inte McDonalds. Och det är ju säkert jättegod mat.". Vi beställde en av tre burgare på menyn och satte oss för att vänta på att de skulle komma med vår beställning, som hämtas från en lucka av en servitör som delar ut den till gästerna. Stället var inte ens halvfullt, så det borde ju gå rätt snabbt, tänkte jag. Efter en stund insåg jag att det kommer ut två burgare i taget, med lååånga mellanrum mellan, och jag börjar undra vad sjutton de pysslar med i köket som tar sådan tid. Hamburgare råddar man ju ihop jättesnabbt om allt är förberett, och det borde det väl vara på snabbmatsrestaurang?

Efter 40 minuters väntan så kommer vår mat. Egentligen inget jag hade reagerat alls på om det var en restaurang, men jag jämför det här med snabbmatsställen typ Vigårda, där får man ju maten inom tio minuter och det är exakt samma koncept. Då ketchup stod uppställt på borden så frågade Andreas servitören om ketchup fanns  på burgarna eller om vi borde lägga på det innan vi gick. "Nej det är det inte... eller... jo jag tror det?" sa servitören. Andreas stirrade irriterat på honom då svaret från en serviceperson som inte vet då borde varit "Jag vet inte, men jag ska ta reda på det direkt!". Så småningom fick vi veta att hamburgarna inte innehöll ketchup varpå vi fick öppna vår påse, ta ut burgarna och hälla ketchup på dem innan vi gick iväg. Rätt så osmidigt och det hade varit schysst om den som delade ut take away berättar detta så man inte hinner traska iväg utan.

Jajja, det kanske är helt fantastiska burgare tänkte vi och tog med vår take away påse till parken intill. Och visst hamburgarna var goda. Inte fantastiska men goda. Köttet var lite vattnigt, brödet lite degigt (såg inte riktigt färdiggräddat ut), men det var god smak och bra stekt, med en god dressing. Pommesen som vi betalat extra för var däremot oätlig. Stenhårda bruna pinnar i en påse, i pytteliten mängd. Hade vi ätit på dem hade vi antagligen varit hos tandläkaren nu för att sätta nya kronor på varje tand.

Så summan av hype-burgaren från Phil´s burger blev: för dyrt, för långsamt, för vattnigt och oätliga pommes frittes. Min tolerans för barnsjukdomar är nådd. Deppig start för ett nyöppnat hamburgerställe.

Bild från blondinbellas blogg, hon verkar ha fått lite mindre brända pommes än vi?

sköna skor.

I åratal har jag förfärats över mjukismodet som rådde när vi gick i högstadiet och gymnasiet. Man hade en jeans, linne med spetskant och luvtröja. Var det fest hade man jeans, babydoll-linne och kofta. Till detta hade man sneakers eller om det var sjukt festligt hade man ballerinaskor. Jag har sedan dess i princip sagt upp kontakten med myspysklädseln helt, även om jag bara ska vara hemma tar jag oftast på mig något som är någotsånär snyggt (men ändå bekvämt). Men, det står ju klart att jag är med i det vågspel som trenderna utgör när man plötsligt känner att man saknar de slimmade sneakers i svart mocka som jag hade kring nittonårsåldern. Plötsligt känns det sjukt drömmigt och najs att traska runt i en mjuk sko med stötdämpande sula.

Jag vill verkligen ha exakt likadana skor som jag hade då, de var smala, snygga och såg inte det minsta träningsskoaktiga ut. Visst det hade varit kul med en snygg träningssko också, typ nike free. Men har man som jag mest kjol till vardags så tror jag lätt man ser ut som ett förvuxet barn om man kör på med för mycket färger och mönster på pjucken. Så nu har jag beställt ett par snarlika de jag hade när jag var yngre, adidas nuline. Fräsiga nog att ha till kjol, sköna nog att studsa runt på jobbet med utan att knäcka fötter och knän. Hoppas jag i alla fall, vi får se hur de känns när de dyker upp!

spring i benen

Hihihi, jag har garvat för mig själv hela dagen för jag hade verkligen bästa kvällen igår. Jag och modevetenskapsgänget hade reunion. Vi skulle egentligen bara ta ett glas vin, som slutade med att vi tog en krogrunda på sunkhak och sedan hamnade på klubb på stureplan. Idag är jag ledig och det var så jäkla najs att bara "Skitsamma, nu röjer jag hela kvällen!". På den här bilden, från Annas insta, så ska vi göra en bild inspirerad av Marie Antoinette... detta var alltså i början av kvällen. Eh... japp!

Vi dansade massor och bara körde så jäkla hårt. Fattar däremot inte varför brats alltid dras till mig?! En obehaglig brat kom fram till mig och hälsade och sa att han var "Ansvarig för alla banker." "Ansvarig?" sa jag tveksamt. "Hur menar du då?" "Jag är ansvarig bara. Och detta är min vän.. han är ansvarig för alla människor på alla banker." Allt detta säger han med skryt i tonen och som att han förenklar det för att jag är smått dum i huvudet. "Okej..." svarar jag. "Jag jobbar så hårt", säger han, "jag jobbar 24:7. Det är riktigt tufft att vara smart, förstår du." "Ja jo jag vet, jag är smart själv" svarade jag. Sedan gick jag. Suck för dessa världsfrånvända sexistiska män.

Hur som helst, efter all dans skulle vi egentligen gå hem, men vi hamnade istället på ett till ställe. Där träffade vi Bill Skarsgård som var en megagullis!

Knatade in genom dörren vid halv fem imorse. Fåglarna kvittrade som galningar och det var vackert morgonljus ute. Älskar det! Och så mysigt att få lägga sig bredvid sin varma pojkvän och mysa efter en lång kväll ute.

skämsmaten vi älskar

Hej kära bloggläsare! Om ni nu finns kvar efter mitt långa uppehåll! Tycker vi skiter i förklaringar till uppehållet och går vidare direkt.

Idag har jag ätit mitt livs andra schnitzel! Den första åt jag när jag var med mamma i tyskland på väg till Paris, som artonåring. Dagens schintzel (nästan tio år senare, skräcken i det) var typ från mamma scan eller något, men väldigt god för det. Jag åt den med citron, potatisgratäng, tomater och aioli. Min tallrik var så beige att jag var tvungen att mms:a Andreas en bild med texten "skämsmatlåta ahead". Jag tycker nämligen alltid det är lite pinsamt när man har med sig en flottig matlåda (urlöjligt egentligen, vem bryr sig?), typ en varmkorv med bröd utan en enda grönsak. Då känner jag att jag skulle vilja berätta för den jag sitter med om aaaall nyttig mat jag i vaaaanliga fall äter, men det känns ju så nördigt så det låter jag bli. Plus att det räcker nog med att jag intalar mig själv det.

 Schnitzel. Skämsig men god.

Mat jag inte skulle skämmas för att ha i matlådan. Lax med babyspenat, avokado, körsbärstomat, rostade pumpakärnor och edamamebönor. Schnitzeln var helt klart det godaste alternativet!

Ack Carmencita gör mig inte så besviken, jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken. Sköta mig noga bara spara och knoga, inte spela och dricka, nej bara älska dig. Säg Carmencita det är ändå blott med mig, säg, som du vill dansa tango?

 

 (Nej jag är inte naken jag har bara en beige klänning och är lite halvbeige själv.)

Glad påsk i efterskott! Jag har tagit det lite lugnt med påsken i år, men vi har i alla fall haft påskris och påskliljor med ett par kycklingar i. Och så har jag sjungit Evert Taube för det tycker jag är så himla vårigt, och så har jag sett med skräck på hur lik man blir sin pappa med åldern. I torsdags firade vi med middag med min familj och igår med Andreas familj. Helt ledig från jobbet har jag inte varit, men jag har ändå hunnit känna av den härliga försommarvärmen ute. Jag och Andreas har både ätit middag och fika ute på balkongen, tänk att fyra kvadratmeter utomhus kan betyda så mycket när man bor i lägenhet!

Idag däremot så känner jag mig typ full av trötthet. Vaknade två gånger inatt av att en gigantisk spindel klättrade i närheten av mitt ansikte. Andra gången fattade jag att jag inte såg i syne och väckte Andreas som fick ha spindeljakt i hela sovrummet. Då var spindeln spårlöst försvunnen och jag som annars inte brukar vara skraj alls för småkryp var livrädd och hade riktig ångest! Vi la oss båda på Andreas halva av sängen och trängdes tills jag var helt svettig, men jag vågade ju inte ligga ensam! Andreas berättade i morse att jag hade väckt honom igen in på småtimmarna och pekat på taklampan och vrålat att det var en jättestor spindel. Hjärnan spinner iväg på så himla konstiga vägar när man halvsover på natten, minns att jag låg och halvdrömde och inte kunde somna och samtidigt fick flashbacks till olika ångestfyllda tillfällen i livet, så som högstadiets redovisningar.

När jag vaknade efter den läskiga natten med knappt någon sömn så kändes jag mig helt skum i både hjärnan och kroppen. Sådant kan krocka så mycket med strålande solsken och en helt ny arbetsdag. Min kollega kom fram till mig under dagen och pratade om hur jobbig ungen var som hade stått i butiken och visslat i en visselpipa i en kvart, hon hade hört det hela vägen in till personalrummet. Jag hajjade ingenting "Vilken unge med visselpipa?". Jag som annars är superkänslig för ljud. På den nivån har jag varit idag. Tröttmössa som är halvt sinnesförvirrad. Jag förstår verkligen inte hur småbarnsföräldrar står ut utan sömn, jag blir ju uppenbarligen knäpp bara efter en natt!

slut som artist.

Kaos. Så kan man sammanfatta den här dagen. Jag och mina kollegor trodde att vi skulle dö i en kollektiv hjärtattack idag, när halva rea-priset började och vi var en man kort. Att jobba i en klädbutik första rea-dagen är som hela havet stormar, slängda kläder överallt, rea-ställ som töms minuter efter att man fyllt på dem, långa köer och överfyllda provrum.

När jag kom hem efter en arbetsdag på nio timmar så åt jag middag och sedan la jag mig i soffan där jag råkade somna och drömde att jag låtsas-sov. Smärtan i fötterna nu påminner mig om att jag inte suttit still i en sekund, förutom under min lunch. Imorgon är det på't igen. Det bästa med rea:n är att se den minska!

tips!

Som tidigare modevetenskapsstudent gillar jag alla aspekter av mode: modesystemet är ett superintressant kommunikationssystem, men även den ytliga aspekten är superhärlig: vackra plagg och spännande stilar. Däremot dööör jag av att läsa Elle, som jag tycker är den absolut tråkigaste och mossigaste modetidningen. 

På Elle-redaktionen verkar det sitta ett gäng dinosaurier som inte har hängt med i den digitala utvecklingen ett dugg. De skriver artiklar om modevisningar som legat uppe på style.com i ett halvår, och har trendbilagor med pekpinnar om vad som är rätt för säsongen, plaggen på bilderna kostar 20.000 kronor och du måste bläddra 20 sidor för att ens komma fram till ett redaktionellt innehåll. Att gå in på en vanlig blogg är långt mycket mer inspirerande än att läsa Elle, där det är snabba uppdateringar, personligt och känns applicerbart på sitt eget liv. När jag slutade läsa Elle tänkte jag att jag nog aldrig skulle återgå till modetidningar igen. Men sedan hittade jag Styleby, en personligare modetidning som hängt med i utvecklingen och som fattar att stil är något individuellt. Jag gillar hur tidningen inte är överöst av reklam, att reportagen får innehålla text och speciellt gillar jag delen i tidningen där man får se en persons privata garderob. Inspirerande, även om man inte är ett fan av Elin Klings stilrena klädstil. 

Just nu kan man prenumerera på styleby och få fyra nummer för 149:- och samtidigt få premier från dermalogica med ett helt ansiktsset. Jag har alltid velat testa dermalogica, men eftersom det är så dyrt har jag aldrig gjort det. Så detta får bli veckans tips. Vill man betala lite mindre har de en annan deal där man får tre nummer och produkter från Rituals för 99:-.

Inser nu när jag läser att det här låter som världens reklam, men jag tycker bara om tidningen och så har jag en pinsamt stor kärlek till bra premier.

arg men även sorgsen

Idag var en fruktansvärd dag att komma hem på. Andreas håller på att göra snus i ugnen vilket får vår lägenhet att bada i en stank av koblaja. Jag är så arg så jag kokar men det är inte mycket jag kan göra när den där herrn får sina fixidéer, mer än att sitta och morra i min fåtölj.

En sak jag har funderat över de senaste dagarna är hur sorgligt det är med alla dessa unga kändisar som dör kors och tvärs hela tiden. Amy Winehouse, Philip Seymour Hoffman, Brittany Murphy och nu i förrgår dog stilikonen Peaches Geldof. Jag är så ledsen över att Peaches har dött. Det är något med det där som är så oerhört hemskt. Särskilt när jag klickade mig in på instagram och hennes senaste instavideo var med hennes lilla son som hon pratade babyspråk med så att han tjöt av skratt. Så hemskt att han aldrig får träffa henne mer. Hur förklarar man det för ett barn under ett år? Sedan klickade jag mig vidare in på youtube och såg en video där hon debatterar för attachment parenting, en metod som handlar om att man ska ta till sig sin bebis på ett instinktivt vis, inte stöta bort den exempelvis när den gråter, sova nära sin bebis och så vidare. Hon debatterar mot en rabiat brittisk överklasstant som undrar om hon "stickar sin egen yoghurt och odlar sina birkenstocks", med vilket hon i princip menar att Peaches är en galen hippie.

Allt det här gjorde mig ännu ledsnare för det fick mig att gilla Peaches ännu mer. Konstigt att man kan ta till sig en helt främmande människa på det där viset egentligen.

"När jag vaknade i morse trodde jag fåglarna sjöng för mig, men det var bara något i min näsa som pep."

Nyss berättade jag för Andreas att google maps hade en ny uppdatering där de hade satt ut pokémons på kartorna i innerstan, och att man kunde gå dit och fånga dem. Andreas halade snabbt upp telefonen "Va, vardå? Jag ser inga?"

Hahaha! April april din dumma sill!

Ps- om ni inte har lurats än så har pinterest såklart bäst pranks!

helg hos Elinor

I fredags tog jag mitt pick och pack och åkte hem till Elinor i Nynäshamn.

Solen-skiner-jag-är-glad-selfie.

 Efter en timme och en halv timme är man framme i Nynäshamn. Det fanns som fält av tussilago när Elinor och jag gick på promenad längs vattnet.

Tänk när man plockade hem såna här till mamma och hon stoppade ner dem i ett snapsglas och ställde på köksbordet. Tycker våren är en enda lång påminnelse om alla andra vårar man haft i livet.

Elinor ska gänga sig i sommar vid detta flotta ställe, Nynäshavsbad. Eftersom jag är bröllops- och romantiknörd så måste jag hejda mig själv för att inte lägga mig i precis allt. Jag tycker bara att bröllop är livets och kärlekens bästa fest och en superhärlig grej. Helt klart skadad av alla Disneyfilmer och mina kusiners vackra bröllop.

Haha, jag måste garva åt min lilla fräsiga livsnjutardubbelhaka jag har på den här bilden. Det har varit helt ljuvligt väder den här helgen (som ni vet). Solglasögon check, fika i solen check, mobbad av Elinor för att jag hade med vinterjacka och inte vårjacka check. 

 Elinor vet hur man styr upp en bra fika hon.

Hembakade semlor kan vara bland det godaste som finns. 

Ja och så såg vi Let´s Dance, spelade candy crush under earth hour, såg på film, åt och degade i soffan. 

Och så snabbt gick den helgen.

säsongfinal av Girls

Precis så.

lördagskväll på debaser

Igår kväll var vi ett gäng som var och såg Simons nya obsession Det stora monstret på Debaser medis. Ett mysigt och flummigt göteborgskt band med Kent-ambitioner.

Andreas ser smått hänförd ut och Simon sportar sitt nya fräsiga skägg. Simon kom även med följande förbluffande lokalpatriotiska fakta: de killar som klär sig bäst i Stockholm är de som bor i Vasastan. Hans källa? Vasastans lokaltidning så klart.

De kanske inte syns så tydligt på bilden, men vi hittade även tre gullisar på debban. Andreas barndomsvän Erik och Emmy med en vän.

Sedan klev huvudakten på: Vit Päls. Tyckte det lät som en blandning av Jonathan Richman och bob hund. Jag gillade mest låten Livet är underbart som handlade om ett break up: "Och jag tänker mig er två i Götgatsbacken. Han har en liten mössa men en stor mustasch. Jag knäcker din Ipad hipsterfuck!" Kändes liksom passande då hela Debaser är det största hipstermeckat du kan finna i Stockholm.

Och bland unga män med solskärm och tangorabatt och unga kvinnor med svart page och vintageklänning så hade vi en riktigt mysig och trevlig kväll. Finfin lördag med finfint sällskap!

woop woop!

Jag älskar dagar när man är helt glad bara av sig själv. Så känner jag idag. Har skrattat hela dagen på jobbet och ikväll är vi ett härligt gäng som ska äta tapas ihop. Imorgon blir det lite jobb och konsert med något skumt band på debaser. Känner på mig att helgen kommer bli great!

Hoppas ni får det fint ni med. Om inte annat så för att det har vänt nu. Våren är här! Halleluja!

Fuerteventura del 1.

Vår första heldag på Fuerteventura började med en liten roadtrip till norra delen av ön. Vi hade redan utforskat vår lilla stad Caleta de Fuste kvällen innan då vi landade på ön. En timmes bilresa skulle ta oss till den lilla staden Corralejo. På vägen kunde man mest se ett väldigt kargt vulkanlandskap och berg.

Men efter att vi hade åkt en lång stund så närmade vi oss staden och landskapet byttes ut mot långa sanddyner. Det är Saharas sand som har blåst hit och blivit till milslånga sandstränder med mjuk vit sand.

 Så här såg det ut när vi kom fram!

Orka palla vad fint det var i Corralejo med hamnen och turkosblå vatten precis i stadskärnan. 

Andreas gillade läget.

Vi tog lunch på ett litet ställe i hamnen och satt och pratade om sådant som svenskar pratar om när de får se solen för första gången på ett halvår.

Fiskfritters, kanarisk saltkokt potatis med kanarisk sås och en skaldjurssallad.

Vi strosade genom staden gränder. Jag hittade tidernas vackraste dörr som man nog skulle få ett antal tusen för om man sålde som sänggavel i en inredningbutik i stockholm.

Andreas hittade en gigantisk kaktus. Kaktusar var helt klart grejen i den karga vulkanjorden där inte mycket kunde växa.

Sedan tog vi bilen tillbaka till vårt hotell. Där såg det lite ut så här.

Härliga pooler, hav och vind som luktar saltvatten.

Vi tog ett glas och läste lite på vår terass.

 

Andreas höll sig i skuggan för han hade redan skaffat sig en snofsig halvkroppsbränna. 

Och det var första dagen! Resten av bilderna kommer lite allt eftersom.