spring i benen

Hihihi, jag har garvat för mig själv hela dagen för jag hade verkligen bästa kvällen igår. Jag och modevetenskapsgänget hade reunion. Vi skulle egentligen bara ta ett glas vin, som slutade med att vi tog en krogrunda på sunkhak och sedan hamnade på klubb på stureplan. Idag är jag ledig och det var så jäkla najs att bara "Skitsamma, nu röjer jag hela kvällen!". På den här bilden, från Annas insta, så ska vi göra en bild inspirerad av Marie Antoinette... detta var alltså i början av kvällen. Eh... japp!

Vi dansade massor och bara körde så jäkla hårt. Fattar däremot inte varför brats alltid dras till mig?! En obehaglig brat kom fram till mig och hälsade och sa att han var "Ansvarig för alla banker." "Ansvarig?" sa jag tveksamt. "Hur menar du då?" "Jag är ansvarig bara. Och detta är min vän.. han är ansvarig för alla människor på alla banker." Allt detta säger han med skryt i tonen och som att han förenklar det för att jag är smått dum i huvudet. "Okej..." svarar jag. "Jag jobbar så hårt", säger han, "jag jobbar 24:7. Det är riktigt tufft att vara smart, förstår du." "Ja jo jag vet, jag är smart själv" svarade jag. Sedan gick jag. Suck för dessa världsfrånvända sexistiska män.

Hur som helst, efter all dans skulle vi egentligen gå hem, men vi hamnade istället på ett till ställe. Där träffade vi Bill Skarsgård som var en megagullis!

Knatade in genom dörren vid halv fem imorse. Fåglarna kvittrade som galningar och det var vackert morgonljus ute. Älskar det! Och så mysigt att få lägga sig bredvid sin varma pojkvän och mysa efter en lång kväll ute.

skämsmaten vi älskar

Hej kära bloggläsare! Om ni nu finns kvar efter mitt långa uppehåll! Tycker vi skiter i förklaringar till uppehållet och går vidare direkt.

Idag har jag ätit mitt livs andra schnitzel! Den första åt jag när jag var med mamma i tyskland på väg till Paris, som artonåring. Dagens schintzel (nästan tio år senare, skräcken i det) var typ från mamma scan eller något, men väldigt god för det. Jag åt den med citron, potatisgratäng, tomater och aioli. Min tallrik var så beige att jag var tvungen att mms:a Andreas en bild med texten "skämsmatlåta ahead". Jag tycker nämligen alltid det är lite pinsamt när man har med sig en flottig matlåda (urlöjligt egentligen, vem bryr sig?), typ en varmkorv med bröd utan en enda grönsak. Då känner jag att jag skulle vilja berätta för den jag sitter med om aaaall nyttig mat jag i vaaaanliga fall äter, men det känns ju så nördigt så det låter jag bli. Plus att det räcker nog med att jag intalar mig själv det.

 Schnitzel. Skämsig men god.

Mat jag inte skulle skämmas för att ha i matlådan. Lax med babyspenat, avokado, körsbärstomat, rostade pumpakärnor och edamamebönor. Schnitzeln var helt klart det godaste alternativet!

Ack Carmencita gör mig inte så besviken, jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken. Sköta mig noga bara spara och knoga, inte spela och dricka, nej bara älska dig. Säg Carmencita det är ändå blott med mig, säg, som du vill dansa tango?

 

 (Nej jag är inte naken jag har bara en beige klänning och är lite halvbeige själv.)

Glad påsk i efterskott! Jag har tagit det lite lugnt med påsken i år, men vi har i alla fall haft påskris och påskliljor med ett par kycklingar i. Och så har jag sjungit Evert Taube för det tycker jag är så himla vårigt, och så har jag sett med skräck på hur lik man blir sin pappa med åldern. I torsdags firade vi med middag med min familj och igår med Andreas familj. Helt ledig från jobbet har jag inte varit, men jag har ändå hunnit känna av den härliga försommarvärmen ute. Jag och Andreas har både ätit middag och fika ute på balkongen, tänk att fyra kvadratmeter utomhus kan betyda så mycket när man bor i lägenhet!

Idag däremot så känner jag mig typ full av trötthet. Vaknade två gånger inatt av att en gigantisk spindel klättrade i närheten av mitt ansikte. Andra gången fattade jag att jag inte såg i syne och väckte Andreas som fick ha spindeljakt i hela sovrummet. Då var spindeln spårlöst försvunnen och jag som annars inte brukar vara skraj alls för småkryp var livrädd och hade riktig ångest! Vi la oss båda på Andreas halva av sängen och trängdes tills jag var helt svettig, men jag vågade ju inte ligga ensam! Andreas berättade i morse att jag hade väckt honom igen in på småtimmarna och pekat på taklampan och vrålat att det var en jättestor spindel. Hjärnan spinner iväg på så himla konstiga vägar när man halvsover på natten, minns att jag låg och halvdrömde och inte kunde somna och samtidigt fick flashbacks till olika ångestfyllda tillfällen i livet, så som högstadiets redovisningar.

När jag vaknade efter den läskiga natten med knappt någon sömn så kändes jag mig helt skum i både hjärnan och kroppen. Sådant kan krocka så mycket med strålande solsken och en helt ny arbetsdag. Min kollega kom fram till mig under dagen och pratade om hur jobbig ungen var som hade stått i butiken och visslat i en visselpipa i en kvart, hon hade hört det hela vägen in till personalrummet. Jag hajjade ingenting "Vilken unge med visselpipa?". Jag som annars är superkänslig för ljud. På den nivån har jag varit idag. Tröttmössa som är halvt sinnesförvirrad. Jag förstår verkligen inte hur småbarnsföräldrar står ut utan sömn, jag blir ju uppenbarligen knäpp bara efter en natt!

slut som artist.

Kaos. Så kan man sammanfatta den här dagen. Jag och mina kollegor trodde att vi skulle dö i en kollektiv hjärtattack idag, när halva rea-priset började och vi var en man kort. Att jobba i en klädbutik första rea-dagen är som hela havet stormar, slängda kläder överallt, rea-ställ som töms minuter efter att man fyllt på dem, långa köer och överfyllda provrum.

När jag kom hem efter en arbetsdag på nio timmar så åt jag middag och sedan la jag mig i soffan där jag råkade somna och drömde att jag låtsas-sov. Smärtan i fötterna nu påminner mig om att jag inte suttit still i en sekund, förutom under min lunch. Imorgon är det på't igen. Det bästa med rea:n är att se den minska!

tips!

Som tidigare modevetenskapsstudent gillar jag alla aspekter av mode: modesystemet är ett superintressant kommunikationssystem, men även den ytliga aspekten är superhärlig: vackra plagg och spännande stilar. Däremot dööör jag av att läsa Elle, som jag tycker är den absolut tråkigaste och mossigaste modetidningen. 

På Elle-redaktionen verkar det sitta ett gäng dinosaurier som inte har hängt med i den digitala utvecklingen ett dugg. De skriver artiklar om modevisningar som legat uppe på style.com i ett halvår, och har trendbilagor med pekpinnar om vad som är rätt för säsongen, plaggen på bilderna kostar 20.000 kronor och du måste bläddra 20 sidor för att ens komma fram till ett redaktionellt innehåll. Att gå in på en vanlig blogg är långt mycket mer inspirerande än att läsa Elle, där det är snabba uppdateringar, personligt och känns applicerbart på sitt eget liv. När jag slutade läsa Elle tänkte jag att jag nog aldrig skulle återgå till modetidningar igen. Men sedan hittade jag Styleby, en personligare modetidning som hängt med i utvecklingen och som fattar att stil är något individuellt. Jag gillar hur tidningen inte är överöst av reklam, att reportagen får innehålla text och speciellt gillar jag delen i tidningen där man får se en persons privata garderob. Inspirerande, även om man inte är ett fan av Elin Klings stilrena klädstil. 

Just nu kan man prenumerera på styleby och få fyra nummer för 149:- och samtidigt få premier från dermalogica med ett helt ansiktsset. Jag har alltid velat testa dermalogica, men eftersom det är så dyrt har jag aldrig gjort det. Så detta får bli veckans tips. Vill man betala lite mindre har de en annan deal där man får tre nummer och produkter från Rituals för 99:-.

Inser nu när jag läser att det här låter som världens reklam, men jag tycker bara om tidningen och så har jag en pinsamt stor kärlek till bra premier.

arg men även sorgsen

Idag var en fruktansvärd dag att komma hem på. Andreas håller på att göra snus i ugnen vilket får vår lägenhet att bada i en stank av koblaja. Jag är så arg så jag kokar men det är inte mycket jag kan göra när den där herrn får sina fixidéer, mer än att sitta och morra i min fåtölj.

En sak jag har funderat över de senaste dagarna är hur sorgligt det är med alla dessa unga kändisar som dör kors och tvärs hela tiden. Amy Winehouse, Philip Seymour Hoffman, Brittany Murphy och nu i förrgår dog stilikonen Peaches Geldof. Jag är så ledsen över att Peaches har dött. Det är något med det där som är så oerhört hemskt. Särskilt när jag klickade mig in på instagram och hennes senaste instavideo var med hennes lilla son som hon pratade babyspråk med så att han tjöt av skratt. Så hemskt att han aldrig får träffa henne mer. Hur förklarar man det för ett barn under ett år? Sedan klickade jag mig vidare in på youtube och såg en video där hon debatterar för attachment parenting, en metod som handlar om att man ska ta till sig sin bebis på ett instinktivt vis, inte stöta bort den exempelvis när den gråter, sova nära sin bebis och så vidare. Hon debatterar mot en rabiat brittisk överklasstant som undrar om hon "stickar sin egen yoghurt och odlar sina birkenstocks", med vilket hon i princip menar att Peaches är en galen hippie.

Allt det här gjorde mig ännu ledsnare för det fick mig att gilla Peaches ännu mer. Konstigt att man kan ta till sig en helt främmande människa på det där viset egentligen.

"När jag vaknade i morse trodde jag fåglarna sjöng för mig, men det var bara något i min näsa som pep."

Nyss berättade jag för Andreas att google maps hade en ny uppdatering där de hade satt ut pokémons på kartorna i innerstan, och att man kunde gå dit och fånga dem. Andreas halade snabbt upp telefonen "Va, vardå? Jag ser inga?"

Hahaha! April april din dumma sill!

Ps- om ni inte har lurats än så har pinterest såklart bäst pranks!

helg hos Elinor

I fredags tog jag mitt pick och pack och åkte hem till Elinor i Nynäshamn.

Solen-skiner-jag-är-glad-selfie.

 Efter en timme och en halv timme är man framme i Nynäshamn. Det fanns som fält av tussilago när Elinor och jag gick på promenad längs vattnet.

Tänk när man plockade hem såna här till mamma och hon stoppade ner dem i ett snapsglas och ställde på köksbordet. Tycker våren är en enda lång påminnelse om alla andra vårar man haft i livet.

Elinor ska gänga sig i sommar vid detta flotta ställe, Nynäshavsbad. Eftersom jag är bröllops- och romantiknörd så måste jag hejda mig själv för att inte lägga mig i precis allt. Jag tycker bara att bröllop är livets och kärlekens bästa fest och en superhärlig grej. Helt klart skadad av alla Disneyfilmer och mina kusiners vackra bröllop.

Haha, jag måste garva åt min lilla fräsiga livsnjutardubbelhaka jag har på den här bilden. Det har varit helt ljuvligt väder den här helgen (som ni vet). Solglasögon check, fika i solen check, mobbad av Elinor för att jag hade med vinterjacka och inte vårjacka check. 

 Elinor vet hur man styr upp en bra fika hon.

Hembakade semlor kan vara bland det godaste som finns. 

Ja och så såg vi Let´s Dance, spelade candy crush under earth hour, såg på film, åt och degade i soffan. 

Och så snabbt gick den helgen.

säsongfinal av Girls

Precis så.

lördagskväll på debaser

Igår kväll var vi ett gäng som var och såg Simons nya obsession Det stora monstret på Debaser medis. Ett mysigt och flummigt göteborgskt band med Kent-ambitioner.

Andreas ser smått hänförd ut och Simon sportar sitt nya fräsiga skägg. Simon kom även med följande förbluffande lokalpatriotiska fakta: de killar som klär sig bäst i Stockholm är de som bor i Vasastan. Hans källa? Vasastans lokaltidning så klart.

De kanske inte syns så tydligt på bilden, men vi hittade även tre gullisar på debban. Andreas barndomsvän Erik och Emmy med en vän.

Sedan klev huvudakten på: Vit Päls. Tyckte det lät som en blandning av Jonathan Richman och bob hund. Jag gillade mest låten Livet är underbart som handlade om ett break up: "Och jag tänker mig er två i Götgatsbacken. Han har en liten mössa men en stor mustasch. Jag knäcker din Ipad hipsterfuck!" Kändes liksom passande då hela Debaser är det största hipstermeckat du kan finna i Stockholm.

Och bland unga män med solskärm och tangorabatt och unga kvinnor med svart page och vintageklänning så hade vi en riktigt mysig och trevlig kväll. Finfin lördag med finfint sällskap!

woop woop!

Jag älskar dagar när man är helt glad bara av sig själv. Så känner jag idag. Har skrattat hela dagen på jobbet och ikväll är vi ett härligt gäng som ska äta tapas ihop. Imorgon blir det lite jobb och konsert med något skumt band på debaser. Känner på mig att helgen kommer bli great!

Hoppas ni får det fint ni med. Om inte annat så för att det har vänt nu. Våren är här! Halleluja!

Fuerteventura del 1.

Vår första heldag på Fuerteventura började med en liten roadtrip till norra delen av ön. Vi hade redan utforskat vår lilla stad Caleta de Fuste kvällen innan då vi landade på ön. En timmes bilresa skulle ta oss till den lilla staden Corralejo. På vägen kunde man mest se ett väldigt kargt vulkanlandskap och berg.

Men efter att vi hade åkt en lång stund så närmade vi oss staden och landskapet byttes ut mot långa sanddyner. Det är Saharas sand som har blåst hit och blivit till milslånga sandstränder med mjuk vit sand.

 Så här såg det ut när vi kom fram!

Orka palla vad fint det var i Corralejo med hamnen och turkosblå vatten precis i stadskärnan. 

Andreas gillade läget.

Vi tog lunch på ett litet ställe i hamnen och satt och pratade om sådant som svenskar pratar om när de får se solen för första gången på ett halvår.

Fiskfritters, kanarisk saltkokt potatis med kanarisk sås och en skaldjurssallad.

Vi strosade genom staden gränder. Jag hittade tidernas vackraste dörr som man nog skulle få ett antal tusen för om man sålde som sänggavel i en inredningbutik i stockholm.

Andreas hittade en gigantisk kaktus. Kaktusar var helt klart grejen i den karga vulkanjorden där inte mycket kunde växa.

Sedan tog vi bilen tillbaka till vårt hotell. Där såg det lite ut så här.

Härliga pooler, hav och vind som luktar saltvatten.

Vi tog ett glas och läste lite på vår terass.

 

Andreas höll sig i skuggan för han hade redan skaffat sig en snofsig halvkroppsbränna. 

Och det var första dagen! Resten av bilderna kommer lite allt eftersom. 

slower slower until you känner dig jätterastlös, vilket man nog behöver känna ibland

Jag är tillbaka! Både på bloggen och i Sverige. Jag har ju befunnit mig på Fuerteventura i en vecka, sedan kom jag hem och jobbade samtidigt som jag dragit på mig en förkylning som mest gör mig orkeslös. Därför dröjde det lite innan det här inlägget kom. Jag har mest velat ligga hemma och titta på teve så fort jag kommit hem från jobbet. Ett sidospår kanske, men jag har sett dokumentären Shut up and Sing om Dixie Chicks (som är min nya besatthet, härlig road trip-musik och så coola bandmedlemmar), The Business of Being Born om hur sjukt det går till när barn föds i USA och Here and Now med Ellen DeGeneres. Kan rekommendera allt utom den sista som kändes lite daterad.

Såklart finns det massor av bilder från resan som ska komma upp här så småningom. Måste bara gå igenom alla först. Det var otroligt skönt att se solen, gå med bara ben och känna doften av hav och solkräm. Äta syrlig citronglass och titta på delfiner. Vi hade det väldigt bra, men jag längtade lite efter att komma hem på slutet. Man kan bara ta det lugnt en viss tid tycker jag. Särskilt när man har det så väl förordnat för sig som på en Kanarieö, där allt från handduksutdelningen och frukosten på hotellet, till aktiviteter är organiserat efter bästa komfort.

Mer bilder på vår ö-resa kommer alltså snart.

ljusa dagar framför oss

Eftersom det snart är resdags för mig har jag har gjort en playlist som passar bra för just, att resa. Av någon anledning blev det mycket rock typ Led Zeppelin, Tom Petty, Neil Young och Dixie Chicks. En sådan lista som man egentligen ska åka på en amerikansk landsväg till, men som jag kommer gasa runt på en spansk öväg till. Listan fick heta Faster faster until the thrill of speed overcomes the fear of death. Inte för att jag åker på världens mest risky resa direkt. Det är tvärtom den mest charteraktiga resa jag gjort i mitt liv, klappar folk inte händerna när planet landar så kommer jag bli väldigt förvånad. Tycker det är så sjukt härligt att vara på väg någonstans, som att man gör något lite ur rutinen, känner spänning igen. Och därför fick listan heta så. Jag ser liksom fram emot allt med att resa, till exempel att bara få gå runt på Pocket Shop på Arlanda. Lyssna om ni vill, här.

oscarsgalan 2014

Idag är jag ledig utan ett enda mål på kartan, så sent igår kväll bestämde jag mig för att dygna framför det i mina ögon ultimata eventet- nämligen Oscarsgalan. Tycker det är något så fantastiskt härligt med den gamla Hollywoodglamour som Oscars utstrålar. Om jag fick skrida runt på Oscargalan i en vacker klänning, helst gå armkrok med Leo DiCaprio och säga "The oscar for the best picture goes to..." så skulle jag nog kunna leva på det i resten av mitt liv, tror jag.

Idag presenterar ju alla vilka just dem tyckte var bäst klädda. Mina tre favoriter är:

Cate Blanchett, som vann bästa kvinnliga huvudroll. Höll ett jättebra tal där hon sa att filmer med kvinnor i visst drar in pengar, "Jorden är rund".

Lupita Nyong’o som vann bästa kvinnliga biroll.

Maria Menounos. Lite blygsammare men ändå vacker klänning.


Favoritstunder under galan var:

  
När Jared Leto höll ett tal till sin mamma: "In 1971, there was a teenage girl who was pregnant with her second child. She was a high-school dropout and a single mom, but somehow she managed to make a better life for herself and her children. That girl is my mother, and she's here tonight. And I just wanna say, I love you, Mom. Thank you for teaching me to dream." 
"This is for the 36 million people who have lost the battle to AIDS. And to those of you out there who have ever felt injustice because of who you are or who you love, tonight I stand here in front of the world with you and for you." 


När Matthew McConaughey vann, för att jag tycker att han är så duktig, jag älskar hans dialekt och för att det är så härligt när folk blir glada.

Ellen DeGeneres som drev med alla på galan. Till exempel så sa hon till Liza Minelli  att det var så häftigt att en riktig Liza Minelli imitatör var där och avslutade med att titta på henne och säga "Good job, sir."

Klockan sex på morgonen var galan slut och idag ska jag försöka att inte klanta mig eller blöda näsblod. Det känner jag är lagom ambitionsnivå för dagen.