Ack Carmencita gör mig inte så besviken, jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken. Sköta mig noga bara spara och knoga, inte spela och dricka, nej bara älska dig. Säg Carmencita det är ändå blott med mig, säg, som du vill dansa tango?

 

 (Nej jag är inte naken jag har bara en beige klänning och är lite halvbeige själv.)

Glad påsk i efterskott! Jag har tagit det lite lugnt med påsken i år, men vi har i alla fall haft påskris och påskliljor med ett par kycklingar i. Och så har jag sjungit Evert Taube för det tycker jag är så himla vårigt, och så har jag sett med skräck på hur lik man blir sin pappa med åldern. I torsdags firade vi med middag med min familj och igår med Andreas familj. Helt ledig från jobbet har jag inte varit, men jag har ändå hunnit känna av den härliga försommarvärmen ute. Jag och Andreas har både ätit middag och fika ute på balkongen, tänk att fyra kvadratmeter utomhus kan betyda så mycket när man bor i lägenhet!

Idag däremot så känner jag mig typ full av trötthet. Vaknade två gånger inatt av att en gigantisk spindel klättrade i närheten av mitt ansikte. Andra gången fattade jag att jag inte såg i syne och väckte Andreas som fick ha spindeljakt i hela sovrummet. Då var spindeln spårlöst försvunnen och jag som annars inte brukar vara skraj alls för småkryp var livrädd och hade riktig ångest! Vi la oss båda på Andreas halva av sängen och trängdes tills jag var helt svettig, men jag vågade ju inte ligga ensam! Andreas berättade i morse att jag hade väckt honom igen in på småtimmarna och pekat på taklampan och vrålat att det var en jättestor spindel. Hjärnan spinner iväg på så himla konstiga vägar när man halvsover på natten, minns att jag låg och halvdrömde och inte kunde somna och samtidigt fick flashbacks till olika ångestfyllda tillfällen i livet, så som högstadiets redovisningar.

När jag vaknade efter den läskiga natten med knappt någon sömn så kändes jag mig helt skum i både hjärnan och kroppen. Sådant kan krocka så mycket med strålande solsken och en helt ny arbetsdag. Min kollega kom fram till mig under dagen och pratade om hur jobbig ungen var som hade stått i butiken och visslat i en visselpipa i en kvart, hon hade hört det hela vägen in till personalrummet. Jag hajjade ingenting "Vilken unge med visselpipa?". Jag som annars är superkänslig för ljud. På den nivån har jag varit idag. Tröttmössa som är halvt sinnesförvirrad. Jag förstår verkligen inte hur småbarnsföräldrar står ut utan sömn, jag blir ju uppenbarligen knäpp bara efter en natt!

slut som artist.

Kaos. Så kan man sammanfatta den här dagen. Jag och mina kollegor trodde att vi skulle dö i en kollektiv hjärtattack idag, när halva rea-priset började och vi var en man kort. Att jobba i en klädbutik första rea-dagen är som hela havet stormar, slängda kläder överallt, rea-ställ som töms minuter efter att man fyllt på dem, långa köer och överfyllda provrum.

När jag kom hem efter en arbetsdag på nio timmar så åt jag middag och sedan la jag mig i soffan där jag råkade somna och drömde att jag låtsas-sov. Smärtan i fötterna nu påminner mig om att jag inte suttit still i en sekund, förutom under min lunch. Imorgon är det på't igen. Det bästa med rea:n är att se den minska!

tips!

Som tidigare modevetenskapsstudent gillar jag alla aspekter av mode: modesystemet är ett superintressant kommunikationssystem, men även den ytliga aspekten är superhärlig: vackra plagg och spännande stilar. Däremot dööör jag av att läsa Elle, som jag tycker är den absolut tråkigaste och mossigaste modetidningen. 

På Elle-redaktionen verkar det sitta ett gäng dinosaurier som inte har hängt med i den digitala utvecklingen ett dugg. De skriver artiklar om modevisningar som legat uppe på style.com i ett halvår, och har trendbilagor med pekpinnar om vad som är rätt för säsongen, plaggen på bilderna kostar 20.000 kronor och du måste bläddra 20 sidor för att ens komma fram till ett redaktionellt innehåll. Att gå in på en vanlig blogg är långt mycket mer inspirerande än att läsa Elle, där det är snabba uppdateringar, personligt och känns applicerbart på sitt eget liv. När jag slutade läsa Elle tänkte jag att jag nog aldrig skulle återgå till modetidningar igen. Men sedan hittade jag Styleby, en personligare modetidning som hängt med i utvecklingen och som fattar att stil är något individuellt. Jag gillar hur tidningen inte är överöst av reklam, att reportagen får innehålla text och speciellt gillar jag delen i tidningen där man får se en persons privata garderob. Inspirerande, även om man inte är ett fan av Elin Klings stilrena klädstil. 

Just nu kan man prenumerera på styleby och få fyra nummer för 149:- och samtidigt få premier från dermalogica med ett helt ansiktsset. Jag har alltid velat testa dermalogica, men eftersom det är så dyrt har jag aldrig gjort det. Så detta får bli veckans tips. Vill man betala lite mindre har de en annan deal där man får tre nummer och produkter från Rituals för 99:-.

Inser nu när jag läser att det här låter som världens reklam, men jag tycker bara om tidningen och så har jag en pinsamt stor kärlek till bra premier.

arg men även sorgsen

Idag var en fruktansvärd dag att komma hem på. Andreas håller på att göra snus i ugnen vilket får vår lägenhet att bada i en stank av koblaja. Jag är så arg så jag kokar men det är inte mycket jag kan göra när den där herrn får sina fixidéer, mer än att sitta och morra i min fåtölj.

En sak jag har funderat över de senaste dagarna är hur sorgligt det är med alla dessa unga kändisar som dör kors och tvärs hela tiden. Amy Winehouse, Philip Seymour Hoffman, Brittany Murphy och nu i förrgår dog stilikonen Peaches Geldof. Jag är så ledsen över att Peaches har dött. Det är något med det där som är så oerhört hemskt. Särskilt när jag klickade mig in på instagram och hennes senaste instavideo var med hennes lilla son som hon pratade babyspråk med så att han tjöt av skratt. Så hemskt att han aldrig får träffa henne mer. Hur förklarar man det för ett barn under ett år? Sedan klickade jag mig vidare in på youtube och såg en video där hon debatterar för attachment parenting, en metod som handlar om att man ska ta till sig sin bebis på ett instinktivt vis, inte stöta bort den exempelvis när den gråter, sova nära sin bebis och så vidare. Hon debatterar mot en rabiat brittisk överklasstant som undrar om hon "stickar sin egen yoghurt och odlar sina birkenstocks", med vilket hon i princip menar att Peaches är en galen hippie.

Allt det här gjorde mig ännu ledsnare för det fick mig att gilla Peaches ännu mer. Konstigt att man kan ta till sig en helt främmande människa på det där viset egentligen.

"När jag vaknade i morse trodde jag fåglarna sjöng för mig, men det var bara något i min näsa som pep."

Nyss berättade jag för Andreas att google maps hade en ny uppdatering där de hade satt ut pokémons på kartorna i innerstan, och att man kunde gå dit och fånga dem. Andreas halade snabbt upp telefonen "Va, vardå? Jag ser inga?"

Hahaha! April april din dumma sill!

Ps- om ni inte har lurats än så har pinterest såklart bäst pranks!